Pietismen

Ordet pietism kommer från latinets pietas som betyder fromhet. Det användes i början i nedsättande syfte. När vi söker efter pietismens rötter kommer vi till Tyskland.

Philip Jacob Spener (1635-1705) var luthersk präst i Frankfurt am Main från 1664 och 20 år framåt. Redan i barndomshemmet hade han blivit bekant med boken Arndts Sanna kristendom. Den representerade en lutherdom med inträngande krav på personligt upplevd kristendom som skulle ta sig uttryck i kärleksgärningar. Under studietiden i Schweiz och Holland mötte han inflytande från den engelska puritanismen och den holländska praecisismen, också kallad reformert pietism. I Frankfurt fanns en förlagsbokhandel av storformat och där gick det att köpa inte bara ortodox litteratur utan även mycket annat.

Det blev en livskallelse för Spener att förkunna den personliga fromhetens väg. Att predika blev inte tillräckligt utan han gav även ut skrifter med sin undervisning. Mest känd är Pia Desideria (Fromma önskningar) utgiven 1675. När han studerade Luther under sin tid som präst blev han klar över skillnaden mellan vanliga kyrkobesökare och de fromma. De senare möttes även till uppbyggelsemöten i hemmen, så kallade konventiklar. Dessa samlingar i hemmen blev pietismens främsta tecken. Spener ansåg att konventiklarna skulle ledas av präster men han ville samtidigt öka lekmannainflytandet inom kyrkan. Han gjorde upp med kyrkans förkunnelse om att kristen tro var lika med dogmatisk övertygelse och förtröstan på dop, nattvardsgång och kyrkobesök som en yttre vana. Kyrkan behövde förnyas så att den enskilda människan fördes till omvändelse och kristendomen omsattes i handling. Pånyttfödelsen ägde nämligen inte rum i dopet, ansåg Spener, utan genom en omvändelse. Det är en inre förvandling som Kristus utför i hjärtat. För att rätt kunna sätta sig in i dogmatik och exegetik krävdes fromhet. Bara den pånyttfödde kan tolka Skriften, sa Spener.

Spener hade en optimistisk syn på kyrkans framtid. Han uppfattade tusenårsriket som en framtida inomvärldslig företeelse, en blomstringstid för kyrkan då judarna omvänt sig till kristendomen och den romersk-katolska kyrkan störtats från sin maktställning.

Spener blev 1689 erbjuden tjänsten som präst i Tyska kyrkan i Stockholm men stannade kvar i Tyskland. Sin bok Evangelisk troslära skickade han till den svenska drottningen Ulrika Eleonora. Omkring henne fanns en liten grupp som verkade för personlig fromhet utan att därför kallas pietister.

August Hermann Francke (1663-1727) gjorde Halle till pietismens högborg. Spener hade varit med om att starta ett universitet i Halle 1694 och där blev senare Francke professor. Han hade upplevt en dramatisk omvändelse 1687. Den hade föregåtts av en svår botkamp som sedan förlöstes i salighet och frälsningsvisshet. Sin egen botkamp och omvändelse såg han som normerande för alla människor. Han ansåg också att den omvände skulle avhålla sig från allt världsligt umgänge och nöjen. Dans, teater och kortspel var förbjudna. Men hallepietismen var ändå starkt utåtriktad och socialt aktiv. Francke startade stiftelser som innefattade hem och skola för föräldralösa barn, latinskola, boktryckeri och fri bespisning för studenter. Han kände starkt för de fattiga barnens möjlighet att gå i skola.

Universitetet i Halle blev också ett centrum för utbildning av missionärer. Den danske kungen Fredrik IV kände ansvar för mission i de danska kolonierna i Indien och fick hjälp från Halle. Under de kommande 100 åren skickades på detta sätt 60 missionärer till Indien.

De pietistiska idéerna var kända i Sverige vid 1600-talets slut och delades av många. De kunde förenas med ortodox lära och betraktades som reformsträvanden inom de godkända ramarna. Men man var rädd att de teologiska striderna i Tyskland skulle sprida sig till Sverige. Därför varnades ungdomar för som ville studera vid universitetet i Halla för villolärorna. Ändå fanns det under 1700-talets första år gott om studenter som återvänt från Halle med pietistiska sympatier. I Karlskrona gick de omkring i husen, läste, sjöng och bad. Arndts Sanna Kristendom var deras älsklingsbok och de förkunnade personlig fromhet. I Stockholm fanns drottningen med sitt fromma intresse. Läkaren Urban Hjärne, som är känd för sin kamp mot häxprocesserna, tog också pietismen i försvar.

1694 utgick ett kungligt edikt från Karl XI som främst gällde tyskprovinserna, där kungen förklarade sin strävan att bevara ”den rena, sanna och saliggörande religionen obesmittad av allt köttsligt svärmeri”. Därför påbjöds församlingslärare och andra att avhålla sig från svärmeri och på inga villkor tillåta privata konventiklar i hemmen. 1706 kom ett nytt kungaedikt underskrivet av Karl XII som nu gällde moderlandet. De som upptäcktes ha pietistiska eller andra svärmerier skulle bli bestraffade.

1713 kom en ny lagskärpning. Där varnades återigen för enskilda sammankomster i hemmen där personer från andra hushåll deltog och där lekfolk förklarade Bibeln. Riskerna räknades upp i elva punkter. De som samlades till konventiklar föraktade överhetens bud och befallningar eller tolkade dem ”egenvilligt”. De brydde sig inte om den offentliga gudstjänsten och visade ingen respekt för nattvard och dop. De hade ingen högra uppfattning om predikoämbetet, utan menade att alla var andliga präster och själva visste vad som krävdes för saligheten. Om prästerna inte förde en ostrafflig vandel blev predikan och sakramentsförvaltning fåfäng och kraftlös. Skriftermål och avlösning behövdes endast för de enfaldiga. De ansåg sig själva vara helgade och förnyade kristna med en särskild inre upplysning och uppenbarelse och var vissa om sin salighet. Sina tankar hämtade de ur skadliga böcker utgivna av ”bedrägliga andar”. De talade föraktligt om äktenskapet och ansåg att den ogifte bättre kunde ”beflita sig om helgelsen och förakta världen”. Dessutom tycktes de inte bara försaka världslig lust och fåfänglighet utan också den lekamliga vederkvickelsen som är tillåten av Gud.

Bland svenska krigsfångar i Ryssland fanns en större frihet för den pietistiska fromheten. Efter nederlaget i Poltava 1709 fördes inte mindre än 18 000 man bort som krigsfångar. Räknas de tidigare tillfångatagna så befann sig 30 000 personer i rysk fångenskap år 1710 av vilka en tredjedel var kvinnor och barn. En stor grupp hamnade i Tobolsk i Sibirien. Där byggdes svensk kyrka och skola. Ledaren för skolverksamheten, kapten C.F. von Wreech brevväxlade med Francke och fick under flera år ekonomisk hjälp från Halle och pietistiska kretsar i Moskva. Skolan byggde på Franckes pedagogiska idéer. Barnen skulle ledas till sann gudsfruktan och kristlig klokhet. Undervisningen skulle bygga på varje individs förutsättningar med kristendomsämnet som grund. Ett 20-tal officerare var gripna av de ppietistiska idéerna och samlades till konventiklar där det läste ur uppbyggelselitteratur. Det ledde inte till några motsättningar utan blev accepterat inom den kyrkliga ordningen.

Sverige drabbades av många motgångar. Förutom nederlaget i kriget pågick en pestepedemi 1710-12. Under sex månader dog 20.000 personer, en tredjedel av befolkningen, i Stockholm. I Karlskrona dog 800 personer inom tre veckor, Kalmar höll på att bli öde. Halva Ölands befolkning dog. Åbo, Linköping, Strängnäs, Jönköping och Ystad förlorade en tredjedel av sina invånare. I Malmö dog halva folkmängden. Och i det lilla Skänninge med 700 invånare dog 500.

1716 och 1718 drabbades landet av missväxt. Dessutom drabbades östersjökusten ständigt av ryska anfall. Städerna Norrtälje, Norrköping, Söderhamn, Hudiksvall, Umeå och Piteå brändes ner av ryssarna och omgivningarna utsattes för plundring. Alltsammans skapade en stämning av att de yttersta tiderna nu var nära och att bot och bättring krävdes.

Elias Wolker (1660-1733) blev den mest kända pietistpionjären i Sverige. Han var kamrer och adlades 1720 till namnet von Walcker.1702 blev det känt att några studenter och andra personer onsdagar och fredagar brukade mötas till konventiklar i hans hem. Wolker brevväxlade med Francke, uttryckte sin tacksamhet till Gud över dennes skrifter och arbete samt bad om förbön. Bland Wolkers vänner fanns Georg Lybecker och Jonas Rothåf som blev huvudansvariga för sångboken Moses och Lamsens Wisor, utgiven 1717. Wolker blev gång pågång kallad till förhör angående de olagliga konventiklarna. Deltagarna beskylldes för att ha ”framfört självgjorda böner och förklarat den heliga skrift”.

Nils Grubb var en av de präster som var smittade av den pietistiska andan. Han hade studerat i Tyskland, bland annat två och ett halvt år i Halle. 1710 blev han historieprofessor i Greifswald. Trots att han ännu inte var prästvigd kallades han till kyrkoherdetjänst i sin hemstad Umeå och tillträdde den 1713. Grubb började tillämpa ”hallemodellen” för att lyfta sitt folk ur socialt och andligt mörker. Katekesförhör utfördes mera individuellt än förut vilket höjde kristendomskunskapen. Att gå till nattvard fick enligt Grubb inte bli något slentrianmässigt. Till en rätt förberedelse hörde bibelkunskap och omvändelse. Myndigheterna klagade på att han ställde för höga krav på sina församlingsbor.

Grubb satsade på husandakten, både i sitt eget hem och förmanade andra till detsamma. Några män i bygden blev särskilt kunniga andaktsledare i sina hem. Men det blev svårt att förhindra folk från andra hus att komma. De dök upp ändå och därmed var sammankomsterna olovliga. Läsningen ledde till några kommentarer i predikostil och så blev det bön med egna ord. Även Grubb blev anklagad. Medan han var i Stockholm som riksdagsman var en student anställd att undervisa Grubbs brorson. Denne blev gripen av väckelsen och ivrig att leda andakter. Nils Grubb ansågs medskyldig till ”umeå-oväsendet”. Han blev åtalad men innan någon dom föll avled Grubb 1924.

En konventikel i Sickla på Värmdölandet blev ordentligt utrett av en kunglig kommission vid 40 sammanträden och resulterade i 900 sidor protokoll och handlingar. Studenten Carl Tellbohm hade fått vederbörligt tillstånd att predika i Nacka kyrka 24 augusti 1723. Några pietistvänner till honom beslut att sluta upp vid gudstjänsten. Redan dagen innan begav de sig till en stuga i Sickla där de skulle övernatta. Det blev sång både ur psalmbok och Moses och Lamsens visor, betraktelser och bön till klockan ett på natten. Sedan fortsatte de kl sex på söndagsmorgonen och även efter gudstjänsten då fler mötte upp. Både deras sammankomster och återfärden till staden präglades av hör- och synbar glädje. Vittnen anmälde detta ovärdiga religionsutövande. Denna anmälan gav kyrkmännen anledning att ta itu med svärmeriet.

En av de svarande var ofin nog att fråga vilka åtgärder som vidtogs för dem som möttes på krogarna i Nacka och där ohelgade sabbatsdagen med dryckenskap, slagsmål ,svordomar, dans och annat syndigt tidsfördriv. Även frimodiga vittnesbörd om pietismens tro, liv och lära finns nedtecknat i handlingarna. De åtalade blev samtliga frikända efter allvarliga varningar, men kommissionen insåg behovet av en lagskärpning för att förhindra upprepning av dylika konventiklar.

Det resulterade i konventikelplakatet 1726. Andakter utanför husandaktens ram blev inte bara förbjudna utan också belagda med höga böter. Först uppmanar plakatet husfäder och föräldrar att lära och undervisa sitt husfolk i katekesen och i kristendom, att förhöra dem på söndagarna om vad de hört i predikan, att dagligen hålla bön samt att läsa ur Bibeln eller andra vedertagna böcker. Dessutom skulle de vaka över sitt husfolks leverne och själva föregå med gott exempel.

Däremot var det förbjudet för enskilda att samlas under förevändning att ha andakt med böner och egna utläggningar av föreskrivna predikotexter. Sådant förstör ordningen i församlingen och många kan lätt av oförstånd och okunnighet förledas till irrläror. Dessutom var sådana sammankomster onödiga eftersom Guds ord predikas rikligt i kyrkan och hemma så räcker husandakten.

Den som första gången höll konventikel kunde bestraffas med 200 daler i silvermynt. Återupprepades det en andra gång fördubblades böterna. De kunde ersättas med två respektive tre veckors fängelse på vatten och bröd. Tredje gången dömdes till landsförvisning på två år. Den som deltog i konventiklar riskerade att första gången få betala 40 mark silvermynt, andra gången dubbelt upp och tredje gången 160 mark.

Prästernas uppgift att hålla husförhör introducerades. Det var viktigt att delta i husförhöret och frånvaro bötfälldes. Eftersom pietisterna anmärkt att inga åtgärder gjordes mot det ogudaktiga levernet på korgarna på söndagar så uppmanade plakatet fiskaler och andra uppsyningsmän att enligt stadgan om sabbatsbrott hålla noga uppsikt och beivra överträdelser. De uppmuntrades till detta genom att de skulle få behålla halva bötessumman båda när det gällde konventiklar och sabbatsbrott. I riksdagen försökte pietistiskt sinnade präster få till stånd en officiell tolkning av plakatet som innebar att människor skulle få samlas till uppbyggelse bara det skedde under uppsikt av en präst men det försöket misslyckades.

Källor:

Kjellberg, Knut: Väckelsearvet. Pietism och herrnhutism under 1700-talet i Sverige. Skrivaren Vårgårda 1986.

Tergel, Alf: Från Jesus till Moder Teresa. Verbum 1973.

Lenhammar, Harry: Sveriges kyrkohistoria 5. Individualismens och upplysningens tid. Verbum 2000.