Jag har följt Martin sen slutet på 1970-talet och jobbat en tid med honom på 1990-talet. Ibland har jag varit irriterad på hans lojalitet. Men när jag ser den idag blir jag bara glad! Han följer med sin tid och stöttar de nya som tar över. Det betyder säkerligen inte att han är enbart ja-sägare, så pass mycket känner jag honom. Men han sitter i alla fall inte i bänken och muttrar utan finns med i händelsernas centrum, utan behov av att spela huvudrollen. Jag hoppas jag kan vara sån när jag blir pensionär.
Pratade med en ungdomspastor som i höst går in i föreståndartjänst. Roligt när det finns möjlighet att både utbilda sig och att få utvecklas mitt i en församling. Vi behöver nya unga föreståndare, både män och kvinnor.
Där fanns också ungdomar som står på tröskeln in i församlingstjänst, som brottas med frågan vad de ska göra till hösten. Jag blir upprörd ibland när församlingar har stora krav på den de ska anställa som till exempel ungdomsledare. Det måste finnas utrymme för att att lära sig, misslyckas och börja om. Förväntningarna finns att de ska vara unga och orka vara med ungdomarna sent på nätterna samtidigt som de ska ha lång erfarenhet och vara duktiga på alla områden. Någonstans måste de få börja.
Dessutom är det väldigt fascinerande och en förmån att få se en ung människa växa och utvecklas. Inte bara bland dem som växer upp i församlingen utan också att få vara arbetskamrater.
Kungen och Silvias bröllop såg jag på en liten svartvit tv med snöig bild i en husvagn på Nyhemsveckan. Om Victoria och Daniels bröllop nästa år infaller under Nyhemsveckan, måste det väl bli direktsändning på storbildsskärm och bröllopstelegram från konferensen. Eller hur?
En pastor kan behöva sån enkel underhållning ibland och inte bara ägna sig åt djuplodande och analyserande saker även om det ofta är intressant. När saker har kört ihop sig och det bara känns tungt, kan en dos av Djursjukhuset rekommenderas.
Jag har ställt alla frågorna till mig själv: "Fanns tendenserna förr när vi umgicks? Kunde jag ha gjort något?" Kanske är det en efterkonstruktion när jag tänker på yttranden och beteenden och ser det som de första tecknen. Förmodligen är det bättre att säga som Göran Bergstrand: "Det kunde ha varit jag."
I alla fall tror jag inte att en tv-serie ger mig nya svar. Det måste nog hända något mer för att svaren eller ännu mer frågor ska dyka upp. Det är möjligt att det sker när barnen i Knutby blir tonåringar som gör revolt.
Båda gånger fick jag svara nej, men i det senare fallet ändrades nej till ja. Den visade sig - den svarthalsade
taigatrasten. Helt orädd visade den upp sig. Men plötsligt förändrades det idylliska scenariot. En sparvhök dök upp från ingenstans,
jagade trasten rakt igenom ett snår, men gav sedan upp. Jag hade kunnat bli en av de sista som såg taigatrasten i livet,
men den klarade sig! Vilken lättnad!
Även mitt i natten vaknar jag ibland av att det rycker i handtaget på ytterdörren. Jag har lärt mig att inte bry mig om det och somnar snart om igen. På något sätt är jag ändå lite smickrad av att han valt ut mig. Det måste ju betyda att han gillar mig. Men nyligen hörde jag av hans husse att han går ut och in hos andra grannar också. Jag blev nästan svartsjuk.
Jag kan inte annat än beundra Sigges teknik. Han tycks hoppa upp på handtaget och hänga där en stund innan han glider ner igen. Tyvärr har jag aldrig sett det utifrån. Sigges familj kommer att flytta den 1 mars. Vi får väl se om han finner sig i det eller om han kommer vandrande hit igen. Kanske bjuder jag in honom då. Kanske låtsas jag att han är min katt. Han är ju trots allt väldigt mysig.
Under sjukskrivningen hann livet ifatt henne. En psykoterapeut hjälpte henne att se sambanden. Bland annat vällde sorgen från barndomen fram. Sorgen över att vår bror hade en hjärnskada och inte fick bo hemma längre. Hon upptäckte också vilka krav på att var duktig hon hade på sig själv.
Nu är hon tillbaka i arbete och förundras över att hon fått ett nytt liv. Under hela sjukskrivningen har hon varit väldigt öppen med att hon mått dåligt och att hon ätit antidepressiv medicin. Då har andra också vågat berätta sina upplevelser. Jag tror att det vi förr kallade "vittnesbörd", livsberättelserna, fortfarande är väldigt viktiga. Det ger insikt om att vi inte är ensamma med våra egna erfarenheter, att det finns hopp om förändring. Det är ju min egen erfarenhet. Här har du lite från min berättelse, ett utdrag ur min bok.
”Var är kvinnorna?” Det är en fråga som ofta ställs i samband med att talare annonseras och styrelser presenteras. I planeringsarbete och valberedningar är man väl medveten om att den frågan kommer och letar febrilt efter namn. Men få kvinnor tar sig genom granskningen eller också förlitar man sig på dem som redan har almanackan full. Då kan man i alla fall säga att några blivit tillfrågade men tackat nej.
Det är nämligen sällan den perfekta kvinnan kliver fram ur ingenstans och genast har allas öron och allas förtroende. Nyrekrytering av såväl kvinnor som män till tjänster som pastorer, styrelseledamöter etc är ett långsiktigt arbete. Det handlar om att se potentialen hos människor, uppmuntra, släppa fram, ta risken att det inte blir perfekt första gången och ge en andra chans. Vi kan inte lägga över det ansvaret på några andra, utan vi alla som finns i ledarställning har ett ansvar att hjälpa fram nya ledare.
Jag hade aldrig blivit pastor om jag inte haft och har personer som sett mig, bett för mig, lyssnat, peppat, motiverat, korrigerat och funnits kvar. Sådana människor kommer jag att behöva under resten av mitt liv i tjänst, för ingen av oss mår bra av att stå ensam. Men jag hoppas att jag också ska kunna ge samma hjälp till någon annan.
Det är ingen omöjlighet att vara både kvinna och pastor. Det handlar inte i första hand om att ha dålig lön och att bli illa behandlad. Visst kan det finnas både konstig kvinnosyn och obetänksamhet, men det är oftast inte i den församling man tjänar, utan i andra sammanhang. Att vara pastor är både roligt och stimulerande!
Så långt den insändaren. Vi kvinnor behöver nog bli bättre på tipsa om varandra. Jag tror att jag har fått in tre andra kvinnor i olika förtroendeuppdrag inom Pingst genom att föreslå dem då jag själv tackat nej till uppdrag. Men vi känner inte alltid potentialen hos varandra, eftersom vi är i olika åldrar i olika delar av landet.
Jag är så stockholmsorienterad att jag har svårt att komma på anledningar att åka till Göteborg. Fast nu har jag faktiskt folk att hälsa på. Det är en trevlig stad, till och med när det regnar. Det kanske finns fåglar att titta på där. De har ett landsarkiv också.
Är det inte typiskt för vår tid? Vi vågar inte vara stilla även om vi innerst inne vet att det ger oss återhämtning. Allt ska gå fort, vi ska hinna så mycket. Då blir vi också jagade av kraven och stressen, våra fiender.